Körverket Carmina Burana av Carl Orff kommer tillbaka för tredje året i rad och intar denna gång Ericsson Globe. Konceptidén står Mellika Melouani Melani för. Kvinnor i 80-årsåldern medverkar och deras livsberättelser vävs in i denna konsertanta version.

De äldre kvinnorna spelar en central roll i Carmina Burana. Deras berättelser vävs in i verket och deras skira livstrådar står i kontrast till Carl Orffs bombastiska och starka musik. Kvinnorna delar scenen med solister, Folkoperans kör och orkester, gästande körer och barn.

Carmina Burana, som bygger på dikter från 1100- och 1200-talen, handlar om livets förgänglighet. Här lovsjungs naturen, längtan, vinet, kärlekens ljuvlighet och den köttsliga driften. Man sjunger även om hur härligt ont och svidande ont det gör att leva. Carmina Burana uruppfördes 1937.

Bilder

Titta

Trailer
Carmina Burana - en intervjufilm med Marit Strindlund och Magnus Lindman.

Om Carmina Burana

Soundtracket till mitt liv

Först…

en annons i morgontidningarna: ”Vi söker kvinnor i 80-årsåldern för medverkan i Carmina Burana hösten 2012. Audition 22 maj. Ingen erfarenhet krävs.”

Sedan…

en tisdag i maj sitter femton damer i ring på Södra teaterns scen. Handväskorna parkerade på golvet, någon i hatt. Regissör Mellika Melouani Melani, dramaturg Magnus Lindman och scenograf Bengt Gomér berättar om sina tankar kring Carl Orffs kör- och orkesterverk på Folkoperan.
– Vi har bett er skriva varsin A4:a om avgörande händelser i era liv. Carmina Burana handlar om passion, kärlek och lidande. Precis som era liv. Ni ska inte vara skådespelare på scenen, ni ska vara era själva!
Lättare sagt än gjort kanske, när det är audition och dessa femton vet att de ska slåss om sju platser med totalt åttio damer som har svarat på annonsen.
I vissa fall darrar både ben och stämma när de en efter en kliver fram på scenkanten för att läsa sina berättelser. Det är berättelser om kärlek, men kanske allra mest om sorg och förluster. En son som har gått bort som alkoholist, en dotter som har omkommit i en dykolycka, en make som dog vid 36 års ålder.
– Tänk att de står där, trots allt de har varit med om. Män går under, kvinnor står kvar, konstaterar Magnus Lindman under lunchpausen på Mosebacke torg.
I samma stund vandrar två av damerna sida vid sida nerför Urvädersgränd. Det är Ulla Ekander, stödd på ”fästmannen”, som hon kallar sin rullator, tillsammans med en nyfunnen vän. En vän som redan har erbjudit sig att försöka byta sin hyrestvåa mot två ettor, eftersom Ulla saknar bostad.
– Hela summan av Carmina Burana; det gör så förbannat ont att leva, men det är helt underbart samtidigt, säger Mellika Melouani Melani med en blick mot damerna.

En onsdag i juni langas en vetelängd kamratligt mellan skrynkliga kvinnohänder i Teater Tres foajé. Efter tre dagars intensiva repetitioner är de sju utvalda damerna både trötta och berörda.
– Jag tycker att det är overkligt, svårt att greppa vad det här kommer att innebära personligen.
– Det har känts upprivande! Allt det här jag har velat få ur mig, allt det som har stått tillbaka i femtio år.
– De här tre dagarna har känts som mycket längre.
– Som en parentes i tillvaron.
– Det är som på kvinnoläger; man jobbar ihop och får nästan samma puls.
Mellika Melouani Melani har inlett arbetet med att hitta kärnan i deras texter, plocka fram det dionysiska, det ursprungliga, det rena.
– Ett klassiskt konstprojekt. Man gör ett litet offer, det kostar på – så är det att jobba med konst; man kan bli lite yr, säger hon.

– Jag är jätteglad för Carmina Burana, förklarar hon då vi i samband med repetitionerna möts över en lunch på tu man hand.
– De här kvinnorna, som har levt i åttio år; det är något så häftigt som uppstår när de talar. De har lagt av det där med att försöka förställa sig. De har levt med sig själva, sina egna tillkortakommanden och misslyckanden så länge. Därför finns det något som är så bottnat i de där gamla kropparna, som är helt underbara och fulla av massor med erfarenhet.

De ska vara sig själva, inte skådespela?

– De är med för att arbeta med sig själva som material. Vi använder deras bilder, filmer, bygger performance kring deras berättelser. Föreställningen kommer att bli olika varje gång, därför att vi människor är olika jämnt. Däremot ska vi hitta former så att deras berättelser lyfts fram. Det blir något helt annat än när en skådespelare berättar en annan persons berättelse.

Varför just åttioåringar?

– Det är något med deras ålder. Jag är fascinerad av äldre kvinnor och det de har genomlevt; de bär på något som vi inte har. Vad innebär det att ha gått på den här jorden i åttio år och sedan ställa sig på en scen och berätta om de viktigaste upplevelserna i sitt liv? De kan verka lite gamla och sköra, det är lite leder, som inte fungerar och så där. Men liven som de äger, de är så stora att de matchar Carmina, som ju handlar om det starka och skälvande livet. De stora sorgerna, längtan, eufori, hur ont det gör att leva.

Är det framför allt förlusterna som lyfts fram?

– Det är både kärleksteman och sorgteman. Sorgen kanske får ta över ibland. Det är inte så konstigt att det blir så; kärleksteman är också mycket lättare att tala om. Men när de talar om sina förluster känns det så exklusivt. Många av damerna på audition sa att det aldrig har funnits någon terapi för dem. De brukar inte berätta om de här sakerna; det är ingen som frågar dem. Men de behöver, och vi behöver alla ett rum för sorgen.

Det kanske ska påpekas att Carmina Burana inte i första hand är någon terapi för sju damer i åttioårsåldern. Det konstnärliga komponerar Mellika Melouani Melani diktatoriskt; i det finns inga rättviseprinciper - det har hon redan förklarat för sina äldre medarbetare.
– Det som är dåligt och ointressant, det tar vi bort. Deras berättelser kommer att användas av åskådarna som de behöver dem. Folk är ju receptiva, de hör vad de behöver höra för att förstå sina egna liv.

Och slutligen…

tillsammans med allt detta - musiken, Carl Orffs bombastiska storverk. Med Folkoperans kör och orkester, solister samt gästande körer från olika delar av Stockholm, fungerar den som, ja just det - ”soundtracket till mitt liv.”

Anna Hedelius är chefredaktör för teatersajten Nummer.se och tidningen Tonsättaren samt teaterkritiker i SVT Kulturnyheterna.

Dela: