Arina Trostyanetskaya

Arina Trostyanetskaya
Fotograf: isak hoffmeyer

Dansare

NAMN: Arina Trostyanetskaya

FÖDELSEORT: Omsk, Ryssland

BOSTADSORT: Köpenhamn, Danmark

UTBILDNING: L'école-Atelier Rudra-Béjart i Lausanne, Schweitz och Vaganova Ballet Academy i Sankt Petersburg, Ryssland

FEM JOBB I URVAL: Koreograf och dansare i "Call me Al" på Word & Movement Festival i Sankt Petersburg, Ryssland (2015), Koreograf för "MH17" på Context. Diana Vishnova Festival i Moskva, Ryssland (2015), dansare i "Love Songs" av T. Rushton på Europaturné med Danish Dance Theater (2015), "Lolita" av C. Marston på Summer Ballet i Köpenhamn, Danmark (2015), "Carmina Burana" av Fabio Liberty and Alesssando Pereira (2015). "Masterpeace, a worldwide peace event" av Ziggo Dome i Amsterdam, Nederländerna (2014). 

DRÖMROLL: Aurora i Mats Eks "Törnrosa".

CARMEN I MIG: En av de äldsta skivorna hemma, som jag minns väldigt väl är “Carmen Suits” av Sjtjedrin. Jag dansade till den oändligt många gånger i vardagsrummet mellan det att jag var fem och tolv år. Jag har ingen aning om hur det såg ut, men i mitt huvud bytte jag karaktärer hela tiden. En av dem var en vacker kvinna som krossar hjärtat på varje man som vågar drömma om henne.  

RÖRELSE FÖR MIG: Att sammankoppla tid och rum och uppmärksamma de inre impulserna och yttre faktorerna. Lyssna på din intuition och ha kul!

SÅ GÖR JAG MIG FIN FÖR NÅGON JAG TYCKER OM: Jag klär mig vardagligt men ser till att blotta en liten bit av mig själv; en arm, min nacke, anklarna. Det måste finnas lite mystik. 

KÄRLEK OAVSETT ÅLDER: Kärlek är mer än en fin bild, det är ett tillstånd. 

MIN FAVORITKÄNSLA: Känslan när man cyklar genom stan och passerar blommande träd med Frederic Chopin i lurarna. 

MITT FÖRHÅLLANDE TILL PUBLIKEN: Sista föreställningen jag gjorde år 2015 var mitt eget verk ”Call me Al". I en del gör jag narr av både mig och publiken. I början var jag väldigt nervös att publiken inte skulle hänga med. Jag gav mig hän till musiken och rörelsen, och när musiken tystnade och ljuset släcktes kände jag att alla i rummet höll andan. Det är ett exempel på en underbar och laddad stund tillsammans med publiken. 

DET BÄSTA MED MITT YRKE: När alla rörelser sitter så väl att koreografin är en del av kroppen. När du får tecken att komma in på scenen och du glömmer publiken, dina problem och din smärta. Resan börjar. Jag älskar också ögonblicket när du arbetar själv och fastnar - koreografen tittar på dig, säger ett par ord, och plötsligt stämmer allt, du hittar nya kvaliteter och gå vidare. 

HÄR HÄMTAR JAG INSPIRATION: I musik, på konstmuseum, i historieböcker och i dansstudion.